MsLouisiana

Satt just att läste igenom gamla blogg inlägg i Carros blogg.
Från första inlägget när vi smsat med varandra för första gången.
När vi gav varndra löftet att finnas där för varandra och stötta varandra.

Och de fick mig att tänka tillbaka.
Sättet jag och Carro blev vänner kan man ju inte påstå är normalt.
Men på något sätt klickade jag med denna underbara glada tjej, att de henne skratta fick mig att skratta.

Från första stunden visste jag att jag kan vara mig själv i hennes närvaro.
Alla bilturer vi har haft, alla filmkvällar, alla skratt, alla tårar, ALLT!

Vi blev så nära vänner på så kort tid.
Fast vi nyss börjat umgås kändes de som att hon alltid funnits vid min sida.
 
Men på något sätt känns de som att jag sabbat alltihopa. De är inte som de var då första tiden mellan oss nå mera. Vänskapen är inte på samma nivå nå mera. När någon händer vill jag lyfta luren och ringa henne och berätta, men något tar emot. Jag vet inte om jag kan ringa eller inte.. Stör jag om jag ringer?

Carolina Johansson: Jag är så glad att jag träffat dig och du har blivit en så nära vän i mitt liv. 
                                     Jag är glad att jag kan anförtro mig till dig och kan lita på dig. 
                                     Jag är glad att allt som har hänt, har hänt. De har gjort mig till en bättre människa.

Du är en av mina närmsta vänner, och jag saknar dig i min vardag <3